Whiskyn har sitt ursprung hos munkarna på Irland.
Dessa lärde sig att destillera av araberna, som använde konsten till att framställa parfymer. Irländarna fann dock större glädje i att konsumera destillatet än att dofta gott. Till en början drack man i medicinskt syfte men sedermera även i berusningssyfte. Irländarna kallade destillatet för livets vatten vilket översatt till gaeliska blir Uisge Beatha. Det första ordet betyder vatten och uttalas ungefär som Whisky, vilket har kommit att ge namn åt drycken. Whiskyns stora genombrott kom i slutet av 1800talet då vinlusen härjade i de franska vingårdarna. Eftersom vingårdarna ödelades fanns inga druvor att tillgå, d.v.s. råvara till cognac. I brist på cognac sökte marknaden nya alternativ och fann whiskyn. Under de följande åren tillkom en mängd storproducerande företag.

Dagens olika whiskysorter
Konsten att destillera spred sig till Skottland och anammades snabbt. Som tidigare nämnt gav rent korn det bästa resultatet, men även andra sädesslag användes och används. Det steg i tillverkningen som är omvandlingen av säd till malt (läs mer om mältning i del två), där av namngen Single malt och Blended. Oavsett typ måste både det skotska och irländska destillatet lagras i minst tre år på ekfat för att få kallas whisky. Andra sädesslag som används är framför allt majs och vete, vilka med ett samlingsnamn kallas för Grain. All whisky oavsett ursprung måste innehålla minst 40 % alkohol per volym. Innehåller den lägre alkoholhalt kan den inte på kemisk väg analyseras och kontrolleras. Olika destilleringar, oavsett single malt eller inte, blandas för att få kontinuitet, d.v.s. att whiskyn alltid smakar lika. Om ålder anges på flaskans etikett, (e.g. 10 years old) refererar denna till den yngsta komponenten. Slutligen finns det två sorter som bör nämnas. Den ena, något mer sällsynt, är single cask strength. Denna är inte blandad utan tappad direkt från ekfatet. Detta innebär att den är mer karaktäristisk samt har en högre alkoholhalt, då den inteär utspädd. Den andra sorten som är mer vanlig är vatted malt, vilket är en blandning från olika destillerier men endast innehåller whisky gjort på korn. Ett i Sverige känt exempel på detta är Vin & Sprits Black Ribbon.

Med eller utan
I takt med koloniseringen av Nordamerika spred sig destilleringskonsten till den ”nya” kontinenten. Det amerikanska destillatet stavas Whiskey, till skillnad från den europeiska som saknar ett e. Whiskeyn är i huvudsak blended men även en och annan single malt står att finna. I Bourbon County i Kentucky nyttjades det vanligaste spannmålet vilket var majs. Destillatet tog namn efter sitt ursprung och kallas än idag Bourbon, förutsatt att det är gjort på minst 51 % majs. Namnet innefattar dock ingen geografisk definition. Även råg används till destillering, produkten kallas då Rye Whiskey förutsatt att den är gjord av minst 51 % råg. Likaså görs whisky på vete och malt. Amerikansk whiskey destillas i regel en gång till skillnad från en skotsk som destilleras två eller tre gånger.

Njut Ditt destillat rätt!
All whisky av bättre kvalitet bör drickas i tulpanglas med en skvätt vatten i. Dels därför att många av de smaker som finns i whiskyn inte är vattenlösliga. Späder man då ut whiskyn något kommer dessa aromer till sin rätt. Tulpanglaset koncentrerar de frigjorda aromerna. Den andra anledningen är att 40 % alkohol eller mer bedövar smaklökarna skoningslöst.

Det första steget i tillverkningen är mältningen.
Det är den process då kornet omvandlas till malt. Tre olika typer av korn finns att tillgå; tvåfyraoch sexradigt korn. Den första av de tre ger bäst resultat och används därför nästan uteslutande. Fröen krossas och blötläggs, enzymer omvandlar då stärkelsen i kornet till socker. De viktigaste enzymerna är alfaamylas och betaamylas.
Detta är en naturlig process för att kornet ska kunna gro. Blötläggningen kallas för stöpning och groendet kallas för modifiering. Beroende på vattentemperatur utvecklas de olika enzymerna, vilket sedan påverkar jäsningen och slutligen den färdiga whiskyn. För att fröet inte ska konsumera det frigjorda sockret avstannas processen genom att kornet torkas. Torkningen sker i s.k. kölnor (eng Kiln) vilka på minner om klockstaplar. Nederst i kölnan eldas torv som ger kraftig rökutveckling. Den varma röken torkar malten och ger Whiskyn sin rökiga karaktär. Medan Irländarna lärde sig att avleda röken har skottarna valt att behålla röken, vilket är en av anledningarna till att den irländska Whiskyn därför är lättare medan den skotska många gånger är kraftigare och rökigare.

Mäskning
När malten är torkad mals mellan valsar till ett grovkornigt pulver för att sedan åter blötläggas i varmt vatten. Eftersom den färdiga vörten sedan ska separeras är det viktigt att malten inte är för fint mald, då den bildar klumpar som täpper till systemet. Malten blandas med varmt vatten och bildar gröpe. Momentet kallas för stöpning och görs i stora kar, s.k. mashtuns. Vattnets kvalitet och karaktär spelar stor roll för whiskyns slutliga smak. Ofta hämtas vattnet från en närliggande bäck eller källa. Vattnets mineraler och fenoler ger smak och karaktär åt whiskyn. Därefter tappas det som nu heter vört ur mäskkaren och kyls ner till ca 15ºC. Den kvarvarande gröpen innehåller ofta sockerrester och sköljs därför ca tre gånger, vilket kallas för lakning. Vattnet från den sista lakningen avleds eftersom vörten annars skulle bli för tunn. Den används senare till att spä ut den färdiga whiskyn innan buteljering.

Jäsning
Nästa moment i tillverkningen är att omvandla sockret i vörten till destillerbar alkohol, vilket kallas bryggning och sker genom tillsats av jäst. En mängd olika jästkulturer finns att tillgå, alla tillhör dock jästgruppen Saccharomyces Cervisiae. Jäskaren, som på engelska heter washback, är gjorda i antingen rostfritt stål eller trä. De båda sorterna förespråkas av olika bryggmästare. Eftersom trä är ett naturligt material kan mikroorganismer utvecklas i större utsträckning och ge karaktär till whiskyn. Risken finns å andra sidan att vilda jästkulturer förstör resultatet. Traditionellt används dock träkar gjorda i amerikansk furu eller europeiskt lärkträ till single malt whisky. Man menar att ett byte till ståltank skulle ändra whiskyns karaktär.

Destillering och lagring
Detillering av skotsk och irländsk whisky sker två eller tre gånger i potstill, gjord av koppar. Det finns tre olika typer av koppar pannor vilka är onion still, latern still och boiling ball still. Den förstnämnda på minner om en lök med en lång avsmalnande hals medan den andra har en rak utbuktning på halsen och den tredje en välvd utbuktning på halsen. Beroende på kopparpannans storlek, höjd och utformning förenas kemiska ämnen på olika sätt vilket påverkar whiskyns smak. Efter första destillering fås s.k. low wines, med en alkoholhalt på ca 20 %, som sedan destilleras i regel minst en gång till. Spriten som utvinns vid andra destilleringen håller en alkoholhalt på ca 70 % och är likt alla destillat genomskinlig. Eftersom whiskyn är beskattad och kontrollerad hårt kan inga smakprover tas. Det slutliga resultatet styrs därför utifrån bedömningen av den första destilleringen. Den färdiga spriten tappas på ekfat och lagras i minst tre år för att få kallas whisky. Vanligt är att gamla bourbonfat används eftersom det enligt amerikansk lag alltid måste vara nya fat till bourbon whiskey. Andra fat som även används är begagnade sherryfat och portvinsfat. När whiskyn lagras dunstar ca 3 % av alkoholen varje år, man talar om angels cut. Även alkoholen dunstar vilket gör att den färdiglagrade whiskyn innehåller mellan 50 och 60 % alkohol och kan buteljeras som Cask Strengh eller späs ut till minst 40 %.

Ofta talas det om Highlands och Lowlands i whiskysammanhang.
Man bör kanna till att gränsen mellan dessa inte styr whiskyns smak, utan ursprungligen kommer från skotska skattelagar. Det är därför inte omöjligt att hitta en lätt whisky i Highlands trots att dess traditionellt är rökiga och vice versa. Med denna kunskap i bakhuvudet kan ändå sägas att regionerna är synonyma med en viss stil för gemene man.

Higlands
Highlands täcker två tredjedelar av hela Skottlands yta och inrymmer fler destillerier än de andra tre regionerna tillsammans. Det är därför naturligt att dela in Highlands i fem underregioner Vilka är Northern, Southern, Western, Eastern Highland samt Speyside. Även öarna Jura, Mull och Skye i öster och Orknay i norr inkluderas i regionen. På Orknay ligger Skottlands nordligaste destilleri, Higland Park. Längs med den nordliga kusten av Skottland finner man Speyside vilken ar den mest kända av underregionerna. Här ligger destillerierna tätt kring floden Spey. Det har sagts att hela 70 % av världens maltwhisky kommer från Speyside. Det nordliga klimatet och närheten till havet ger goda lagringsmöjligheter. Whiskyn är ofta kraftig och rökig. Här finner man kända namn som bl. a .Cragganmore, Glenfiddich och Macallan.

Lowlands
Lowlands utgörs av Skottlands södra del som är betydligt varmare och bördigare än i norr. Gränsen till norr går vid den linje som är mellan Firth of Clyde och Firth of Tay. Under 1800talet uppstod problem med överproduktion av Grainwhisky vilket ledde till att många av destillerierna fick stänga. Med vissa undantag är dagens whisky ofta lätt, aromatisk och blommig, gärna serverad som aperitif. För ovana whiskydrickare är dessa en bra början då de ofta är lättare att ta till sig.