Dyr konst. Peter Dahls tavla ”Stolta stad” såldes nyligen för rekordpriset 5,7 miljoner kronor. ”Det är förstås roligt för mig att min konst uppskattas”, säger han. 5.7 miljoner kronor

MÅNDAG 9 MAJ 2005

Cecilia Hagen möter....Peter Dahl

Din norska farmor, som du ofta besökte när du var liten, bodde granne med Edvard Munch.

Berätta, hur var han?

–        Det vet jag inte. Han bodde bakom en hög, mörk granhäck.

Jag såg honom aldrig, vad jag vet. Jag var bara fem år när vi lämnade Norge och när vi kom tillbaka efter kriget var han död. Men min farbror var god vän med honom. Munch köpte en bil, men tyckte det var så otäckt att åka i den att han lät den stå i trädgården och en gång i veckan satte han sig i framsätet och tutade.

–       
Du mötte honom inte, men han fanns där. Och visst har han influerat dig starkt?
– Ja, jag såg hans bilder tidigt. Sögs in i dem. Han har betytt mycket för mitt måleri. Han är en av de verkligt stora. Dessutom kom han från Norge som jag.

–       
Är du svensk eller norrman?
– Jag är skandinav. Eller snarare stockholmare.

–       
Möjligen har två av hans mest kända verk, ”Skriet” och ”Madonna”, just bränts av tjuvar. Är det att beteckna som en katastrof?
– Det är förstås barbari. Jag är emot dödsstraff så därför anser jag inte att gubbarna som gjort det också borde brännas, annars hade jag tyckt det.

–       
Jag vet inte vad man får ge för ”Skriet”, men din ”Stolta stad” såldes alldeles nyss på Bukowskis vårauktion för 5,7 miljoner, all time high i Sverige. Hur kändes det?
– Det är förstås roligt för mig att min konst uppskattas. Och lite tjänar även jag på det, trots att det inte var jag utan min gallerist Carl-Axel Valén som var säljaren. Konstnärer har en ”droit de suite” som det heter, på sina egna verk. Fem procent. Så nu har jag fixat årslönen. Men det var framför allt mina bowlingvänner som gladde sig åt mitt rekord. Och frågade om jag tyckte att det var lika mycket värt som 300 poäng, strike varenda gång, i bowling. De är konstnärer, nästan allihop. i min ålder. Vi kan tänkas ändra namn till ”Geronterna”.

–       
Varför satte just ”Stolta stad” rekord?
– Många tycker om den, den har visats offentligt i ett otal sammanhang. Jag är själv mycket förtjust i den och att måla den är bland det roligaste jag har gjort. Den skulle bli en förlaga till en gobeläng åt Riksdagen och hade inte behövt vara så detaljerad, men jag kunde inte låta bli. Den är stor och en annan av mina stora tavlor som gått högt är ”Borgerlig bakgrund” som Per Gessle köpte för över en miljon för ungefär fem år sen.

–       
”Förlöjligar gärna den borgerliga livsstilen”, står det om dig i Bonniers Lexikon. Stämmer det ännu?
– Det är en förenkling. Den borgerliga livsstilen har många fördelar och många nackdelar. Lever man i en borgerlig familj som barn kan den kännas kvävande, men är man inte där så längtar man efter tryggheten och den mysiga stämningen som fanns där. Gräset är som vanligt alltid grönare på andra sidan staketet.

–       
Du har alltid varit politisk, socialist. Vem kommer du att rösta på om ett år?
– Det vet jag inte. Jag litar inte på politikerna alls. Det blir nästan samma soppa vem som än sitter där och styr.

–       
Härförleden listade Nisse Schwartz Sveriges tio värsta konstbråk. Du var på plats nummer fem med det bråk som uppstod då polisen i Göteborg beslagtog din oändligt kända målning av kungens mamma, prinsessan Sibylla, som drar upp klänningen och visar ett naket underliv för en man med blottad, erigerad snopp. Skulle du kunna göra motsvarande bild med Silvia i dag?

–       
– Nej, det finns ingen som helst anledning. Prinsessan Sibylla sympatiserade med nazisterna och delade i Krylbo ut presenter till tyska soldater ombord på de transittåg som gick till det ockuperade Norge. Silvia, däremot, är fantastisk. Jag är inte rojalist, men jag tycker vi ska behålla monarkin, för i de nordiska länderna, alla monarkier, har demokratin fungerat bra.

–       
Det var den Sibylla-tavlan 1970 som gjorde dig berömd, eller hur?
– Nej, men herostratiskt ryktbar och det var inte särskilt roligt. Fast i dag skulle den ha betraktats som ganska oskyldig.

–       
Vad gjorde dig då folkkär?
– Det var nog mina stora krog- och dansmålningar i Bellmans anda från 1982. Det kommer massor med folk när de visades.

–       
Du har aldrig följt tidstrenderna i din målning utan målat efter eget sinne. Vad anser du om den nutida svenska konsten?
– Så länge jag minns har den alltid varit mycket inriktad på att alla ska måla likadant, osjälvständigt. Riktiga konstnärer målar ju åt sig själva och sen blir de glada om andra uppskattar vad de gör.

–       
Att vi svenskar i genomsnitt känner till så få av våra konstnärer, beror det på att de är usla eller på att vi inte är intresserade?
– Det beror på konstkritiken. Kritikerna skriver för varandra och för utländska specialister och hoppas på att bli chefer för olika museer. Inga andra orkar läsa det där.

–       
Är kanske måleri, likt opera, en konstart på väg att bli förlegad?

–        – Nej, skaparlusten har funnits sen mänsklighetens barndom och kommer alltid att finnas.

–       
Du har ofta sagt att du känner dig befryndad med Bellman och att om du levt på hans tid hade ni säkert suttit på krogen och klunkat rött vin med pimpinella ihop. Du var förut en mycket frekvent krogkund. Har det ändrat sig?

–        Lite grann. Det var när jag var ogift. Då gick jag så ofta på KB att jag ringde dit och sa till om jag inte skulle komma.

–       
Du älskar kvinnor, eller snarare kvinna numera, och du har alltid varit älskad av kvinnor. Men stämmer din kvinnosyn med den som anses vara den för ögonblicket korrekta?       Det kan jag inte tänka mig. Jag är inte feminist. Säger Persson och alla de andra att de är det, då vill jag inte vara det.

–       
Är du den lilla gossen som påpekar att kejsaren är naken?
– Det är möjligt. Men jag tycker det känns skrytsamt att säga det.

–       
Vad målar du för ögonblicket? Har den stroke du fick för ett drygt halvår sen påverkat ditt arbete?
– Ja. Jag orkar inte lika mycket. Jag blir jättetrött. Allting blir så segt. Jag går sämre, jag ser sämre. Jag målar varje dag, men så intensivt som förut. Fast jag gläder mig mer åt saker som är tråkiga än jag gjorde förr. Jag uppskattar allt, bara jag slipper att ha ont.

–         

Peter Dahls tavla ”Stolta stad”.