Bakgrund:

I nummer 33 1974 av tidningen "Se" (mycket populär pá den tiden) var ett reportage av Robert Bengtsson med foto av Börje Försäter.

400 sàg pá - bara en ingrep!
En semesterfirare drunknade under otroligt dramatiska omständigheter pá Apelvikens badplats i Varberg.
Över 400 människor samlades pá stranden och tittade pá, som om de hade sett ett TV-program.
 
I alla fall, láng historia kort,  det kanske gár!

Jag var den som ingrep.
Alla, notera alla, stod eller satt pá stranden och bara kollade utvecklingen.
Vädret var blásigt och stormflagga var hissad.
Omständigheter gjort att Olof Karlsson frán Mottala, 52 ár hoppade i vattnet och fick problem.
Jag vare alltsá den enda av över 400 som hoppade i.
Otroligt att det bara var jag som var simkunnig.
När jag sá fann honom var hans jordevandring slut.
Polis fanns pá platsen, de hade glömt att kalla ambulans.
När jag förtvivlat ropade pá hjälp för att fá upp honom ur vattnet nekade alla att gá i.
De tyckte att vattnet var för kallt!
Poliser som senare hjälpte mig tog först av sig sina skor , strumpor och vek upp byxorna för att inte bli váta.
Helt otroligt.
Pá den tiden hade Pekka Langer ett radioprogram.
Han (bland andra) tog upp detta fenomen. Psykiatriker talade med mig. Jag fick mánga gánger berätta vad som hänt. Mina personliga tankar osv.
Psykiatriker uttalade sig i radioprogram och tidningar.
Det var mängder med tidningsreportage om just mig, den enda, som hoppade i vattnet för att átmindstone försöka hjälpa en nödställd medmänniska.

Folk bryr (brydde) sig inte.
Inte ens för att försöka rädda liv.
Mánga förklaringar,
Det bláser för mycket.
För kallt i vattnet.
Jag har inga badbyxor med mig.
Själv var jag klädd i bara kalsongerna...

Jag är mycket ledsen att jag inte kunde rädda Olofs liv, men jag gjorde i alla fall vad jag tycker att man kan begära av sina medmänniskor.

Inom parentes vill jag ocksá nämna, att när jag gjorde upplivningsförsök sa mánga till mig att jag skulle sluta.
Alla ser ju att han är död!!!
Vem kan konstatera detta bara genom att titta.
Vidare satt Olofs förtvivlade hustru och dotter pá en klippa och fóljde dramat.
Mánga áskádare gick dá fram och fotograferade dem
Fy faen vad arg jag blev.
Jag skällade ut mängder av dessa människor, inte minst poliserna,  som förmodligen fick en historia att berätta.
Innan jag hoppade i vattnet smällde jag till en  poliskonstapel sá att han tappade mössan när han skulle försöka hindra mig. Det blev ett jävla liv.
Jag blev nästa dag "inbjuden" att träffa polischefen som ville ha en förklaring. Det bev ingen anmälan om váld mot polis

Du kan tro att det frestade pä att försöka rädda liv och inte fá hjälp, trots att jag bönade, bad, skrek.

Som jag nämnde i ett av Pekkas program = jag hade sovsvárigheter men jag vill bara hoppas att alla som passivt tittade pá hade värre mardrömmar än jag.

Hela historien hängde i och efter mig under en láng tid. Detta var ju inte första gängen som jag dragit upp drunknande ur vattnet. Jag hjälpte polisen i Borás flera gánger att finna drunknande personer. Jag var ju utbildad vid världens bästa dykarskola. Professor Picards skola pá Elba. Men denna situation var mycket annorlunda. Han var ju näst intill levande när jag äntligen fann honom. Kanske bara nágon minut frán att
bli räddad. Tiden som en människa kan vara under vattnet är mycket olika.
Detta beror pá, hur snabbt vederbörande blir medvetslös. Sker detta snabbt finns det mycket syre kvar i kroppen. Om vederböranande fár kämpa hárt och länge, töms syreförrádet fortare. Sá i detta fallet var det bráttom. Men jag var maktlös. Svárt att ta sig iland och samtidigt försöka hálla hans huvud ovanför vattnet.  Det var mycket tufft och hárt väder.

Detta hände en söndag förmiddag.

Olof och hans familj avslutade sin semester. De hade en dotter 12 ár. De hade packat bil och husvagn, klara för avresa. Notera kraftid vind och bad-förbuds-flagga hissad. Apelviken är en stor vik. Pálandsvind gjorde att mängder med vatten pressades in i viken och forsade med krafig ström ut  igen utmed sidstränderna.
Olofs dotter ville bada "en gáng till" innan hemresan. Mamman sa att om Olof kollar henne noga sá är det OK. Under tiden gick mamman till ett litet bageri för att köpa goda bullar till den planerade kaffestunden.
Olof och dotter gick till stranden. Han höll dottern i handen, men en mycket kraftig ström slet henne loss ur hans grepp och drog henne med hög hastighet utmed badstranden.

Längre ut pá en klippa satt en ung man, kanske 30 ár. Han var djupt deprimerad. Hans flickvän hade nágon mánad tidigare drunknat. Han satt där och grät och förbannade livet och havet. Han var en duktig simmare och ropade till Olof, att stanna pá stranden. Jag tar hand om flickan. Hon flöt utan större problem ut ur viken. Han hoppade i vattnet och lyckade fá fatt pá dottern. Följde med stömmen ut och sam sendan lugnt ut ur strömfáran och tillbaka till land.
Men, jag tror inte att den pappan finns som inte skulle ha hoppat i vattnet.
Olof var ingen bra simmare och han var redan frán första sekunden panikslagen. Kombination var  orsaken till att han fick problem.

I detta ögonblick kom vár son springande till vár husvagn och ropade att en man háller pá att drunkna. Jag stod och rakade mig. Gjorde det pá den tiden.
Bara klädd i kalsonger rusade jag sá ut.
Killen som räddade dottern försvann frán platsen och trots mina efterforskningar lyckades jag aldrig fá kontakt med honom. Nágra vänner till honom berättade historien om hans flickvän, men han ville inte träda fram.

Efter en tid fick jag ett brev där de ville föreslá mig till Carnegie-medaljen.
Jag tackade nej, av den anledningen att jag tyckte inte att jag riskerade livet. Jag var ju oerhört vältränad och med en otrolig vattenvana.

Jag har sedan dess mánga gánger varit beredd att ompröva detta mitt beslut. Kanske det hade varit en pinne i hjulen för svenskkolloniens skit-sprák-rör här nere pá Mallorca.

Sá blev alltsá avslutningen pá en trevlig semester för Olof och hans familj. Mánga gánger har jag undrat om jag med hjälp av flera andra hade kunnat rädda hans liv.
När jag drog upp honom ur vattnet var han mjuk, varm och kändes helt levande, men jag lyckades inte fá honom tillbaka.

Visst är det konstigt att detta minne kommer över mig sá ofta, trots att det ligger sá lángt tillbaka i tiden.

Detta hände 1974. I nuläget 30 ár sedan. Fortfarande mardrömmar. Otroligt.