Onsdag 22 december 2004

HÅLL I PLÅNBOKEN Jane Morgan trodde att hennes kapital var försäkrat i kapitalförsäkringen. Men 1 miljon kronor försvann av de 2. 100 000 kronor banken förmådde henne att föra över till kapitalförsäkringen. Avgifterna till banken uppgick till cirka 150 000 kronor. Banken har bara redovisat en mindre del av avgifterna. Foto: UR BOKEN RÅNGIVARNA

Snuvad av banken

Omkring en miljon svenskar har tecknat en kapitalförsäkring och betalat in totalt 29 miljarder kronor.
  Advokaten Percy Bratt och författaren Lars Ohlson ifrågasätter om försäkringarna ens är lagliga. Försäkringarnas maxutfall är mindre än avgifterna, och bankerna jobbar inte för kundens bästa, utan för sitt eget, menar de.

  

Med de enorma avgifter som bankerna tar ut för kapital- försäkringarna, är det uppenbart vem som framför allt tjänar på dem.

 

Köper man en bilförsäkring, då vet man att bilen är försäkrad, på samma sätt som att villan är försäkrad i en villaförsäkring. Det är liksom det som är vitsen med en försäkring: att det man försäkrar blir försäkrat.
  Men det finns ett undantag: kapitalförsäkringar. Många bankkunder har bittert fått erfara att en kapitalförsäkring inte alls innebär att kapitalet är försäkrat. I kapitalförsäkringar är kapitalet oförsäkrat.
  
Jane Morgan, 58, sålde sitt företag för snart fem år sedan för att kunna ägna sig åt annat här i livet än att bara arbeta. Framför allt ville hon få tid för sin handikappade dotter. Pengarna hon fick för företaget – drygt två miljoner kronor när skatt och lån var betalda – hade inte mer än hunnit landa på hennes bankkonto förrän hon blev uppringd av banken som förklarade att man inte kan ha så mycket pengar på ett vanligt bankkonto eftersom ”avkastningen” är alldeles för dålig.
  Banken förmådde Jane att föra över pengarna till en kapitalförsäkring. I denna försvann mer än hälften av kapitalet. Banken tog cirka 150 000 kronor för besväret.
  Så här ser det ut i fall efter fall. Närmare en miljon svenskar hade vid årets början en kapitalförsäkring. För de allra flesta har försäkringarna medfört mycket stora förluster. Samtidigt har bankerna tjänat enorma pengar på dem.
  År 2000 lade bankerna och fondbolagen ner en miljard kronor på reklam i press, radio och TV för att få svenska folket att köpa fonder och kapitalförsäkringar.
  Reklamen var ofta skamlös, som till exempel en broschyr för kapitalförsäkringar från SEB med följande text på omslaget: ”Om fem år kan du kanske tänka tillbaka på det beslut du fattade idag och känna dig: 1.Klok. 2. Smart. 3. Extremt begåvad.”
  
Nu har det gått fem år. Alla de som förmåddes att teckna dessa försäkringar som inte är några försäkringar – sammanlagt satte svenska folket in 29 miljarder kronor i kapitalförsäkringar år 2000 – har i dag knappast anledning att känna sig särskilt kloka, smarta eller extremt begåvade. Åtminstone inte på grund av sin kapitalförsäkring. Däremot har de anledning att känna sig lurade.
  Förlusterna har för många försäkringsinnehavare varit så stora att de haft en livsavgörande betydelse.
  Jane Morgan håller till exempel på att tvingas ut i arbetslivet på nytt då hennes pengar nu inte kommer att räcka fram till pensioneringen.
  Många som fått en kapitalförsäkring på halsen undrar om dessa försäkringar över huvud taget är lagliga. Frågan är berättigad. För att något ska få kallas försäkring måste den som utfärdar försäkringen ta på sig någon form av risk. Riskmomentet i kapitalförsäkringar består i att banken betalar ut 1 procent utöver det innestående kapitalbeloppet till de efterlevande om försäkringsinnehavaren skulle avlida under försäkringens löptid (som är på minst fem år). Redan efter ett år har bankerna i regel tagit ut avgifter på över 2 procent av det insatta kapitalet. Efter fem år uppgår avgifterna i regel till omkring 10 procent. Med andra ord uppgår det maximala utfallet av försäkringen – om den skulle utlösas – till bara en bråkdel av kostnaderna för försäkringen. Man behöver knappast vara jurist för att inse att det moment av risk som är instoppat i försäkringarna i realiteten knappast är någon risk.
  
Vidare: I kommissionslagen, som i hög grad reglerar bankers och bankrådgivares verksamhet, finns en omsorgsplikt som innebär att det är uppdragstagarens skyldighet att verka för uppdragsgivarens bästa. Frågan är om kapitalförsäkringarna kan anses vara ägnade att i första hand gagna uppdragsgivarna – det vill säga kunderna. Med de enorma avgifter som bankerna tar ut för kapitalförsäkringarna, är det uppenbart vem som framför allt tjänar på dem.
  I lagen står också att det åligger värdepappersinstitut att undvika intressekonflikter och, om sådana inträffar, se till att kunderna behandlas rättvist. Att kapitalförsäkringar i sig många gånger innebär en konflikt mellan kunders intresse att placera sina pengar tryggt och säkert, och bankernas intresse att kamma hem avgifter, torde vara uppenbart.
  I bankernas marknadsföring sägs sällan något om kapitalförsäkringarnas stora risker och aldrig något om bankernas gigantiska avgifter. Kan detta anses rättvist?
  
Att kalla en sak för något det inte är, måste rimligtvis anses vilseledande.
  Kapitalförsäkringar är en jätteindustri som kommit att påverka tusentals och åter tusentals människors liv.
  De allra flesta känner någon eller några som förlorat sina pengar på dessa produkter med sina missvisande namn. Det finns all anledning att undersöka om de är lag- och avtalsenliga.

Percy Bratt
Advokat

Lars Ohlson
Författare till boken Rångivarna

 

	Where do you like to go from here ?
To Mirol Art Index page
To Mallorca Invest Main Page
To Mirol Diamond Main Page
To Mirol Gold Main Page
To Mirol Art Fund Invest Main Page
To Mirolcentre Main Page
To e-mail form
To our Guestbook