Av Sverige köpte man järnmalm, av Spanien och Portugal mineraler och av Schweiz stora mängder vapen. Alla varorna var viktiga för Tredje Riket, men de kostade ofantliga summor pengar.

Naziguldet

I och med att Sverige, Schweiz, Portugal och Spanien stod utanför kriget blev dessa länder viktiga handelspartners för Tyskland.

Av Sverige köpte man järnmalm, av Spanien och Portugal mineraler och av Schweiz stora mängder vapen. Alla varorna var viktiga för Tredje Riket, men de kostade ofantliga summor pengar. De neutrala länderna betalades ofta med guld som, i åtskilliga fall, var stulet från de ockuperade länderna. Experter brukar skilja på tre sorters guld i de här sammanhangen; centralbanksguld (från de ockuperade staternas guldreserver), personguld (privat guld som inlösts genom icke-diskriminerande statliga åtgärder) och personguld som plundrats (stulet från de som utsattes för de nazistiska förföljelserna). Det är främst kring det senare debatten varit. Av Reichsbanks hela guldhantering på 791 ton under kriget utgjordes drygt en procent av sådant guld, enligt schweiziska beräkningar.

Anledningen till att frågan kommit upp just nu är att flera 50-åriga hemligstämplar gått ut, och ny information därmed kommit fram. Den 2:e december 1997 hölls en stor internationell konferens i London angående nazisternas stulna guld. Över 40 länder, inklusive Sverige, samlades för att i ett jättelikt pussel söka skapa klarhet i vad som skett. I flera länder tillsattes speciella kommisioner för att ta reda på just sina staters kopplingar till den tyska Reichsbank och dess utsugning.

Det land som främst hamnat i blickpunkten är Schweiz, genom vilket nästan allt naziguld passerade innan det kom till andra länder. Schweiz centralbank köpte under kriget nära 120 kilo guld som den visste kom från de tyska nazisternas dödsläger. Totalt köpte Schweiz guld för sex miljarder kronor från Tyskland och hade mer ekonomiskt utbyte med nazisterna än något annat land. En kommision granskar just nu dessa affärer, som har väckt stor uppståndelse bland judar världen över. Förutom handeln med Tredje Riket diskuteras också de herrelösa konton som finns i schweiziska banker. Många anses ha tillhört nazismens offer.

Även de andra neutrala länderna har kritiserats för att de genom sin handel med Tyskland "förlängt kriget". Anklagelser har också rests mot oväntade håll. I juni riktade sig det judiska världssamfundet även, helt oväntat, mot de allierade i debatten om vilka fel som begåtts. Frankrike, Storbritannien och USA skulle ha använt guld som de visste kom från enskilda människor i återbetalningen till centralbankerna i de ockuperade länderna.

Här i Sverige har en kommision ledd av Rolf Wirtén tillsatts för att reda ut den svenska riksbankens handel med tyska Reichsbank. Kommisionens arbete blir inte klart för än nu till hösten (1998), förmodligen i oktober. Men i dess delrapport konstateras följande.

Totalt tog Riksbanken emot 28,9 ton guld och 1,5 ton guldmynt från tyska Reichsbank.
Utredarna finner inga belägg för att Riksbanken köpt judeguld.
16,4 ton guld kan dock ha innehållit "en mindre andel konfiskerat och plundrat personguld”.

Det finns ett enda belägg för att någon svensk beslutsfattare överhuvudtaget misstänkt att erbjudet guld kunde vara stulet från judar eller andra förföljda personer. Detta skedde 1944 när Sverige skulle motta guld man i ett tidigare skede förbundit sig att köpa. Handeln fullföljdes först sedan tyskt löfte om att inget guld var rövat från judar eller liknande.

Kommisionen hittade även 649 herrelösa konton som varit orörda sedan andra världskriget. Man lyckades ta reda på namnen till ägarna, och efterlevande släktingar har gjort anspråk på vissa konton.

Direkt efter kriget betalade Sverige tillbaka 13 ton guld till Belgien och Holland efter att det konstaterats att det stulits från dessa länder.

En amerikansk rapport från den 2:e juli 1998 gjord av officiella regeringshistoriker pekar på vikten handeln för Tysklands krigföring. Det fastslogs att handeln med de fyra neutrala länderna Portugal, Spanien, Turkiet och Sverige hade stor betydelse för Tysklands förmåga att hålla igång kriget. I den 200 sidor långa rapporten sägs också att Portugal och Spanien försåg Tyskland med nästan 100 procent av dess behov av mineraler för att tillverka maskinverktyg och vapen. Även den svenska järnmalmen var naturligvis viktig för att nazisterna skulle kunna upprätthålla sin stora krigsmaskin, minst lika viktig som mineraler och vapen från andra länder. I rapporten konstaterar man dock att ”de flesta neutrala länder och framför allt Sverige” har tagit sitt ansvar och betalat tillbaka det rövade guldet.

Den 3:e mars 1999 avslutade (?) det offentliga Sverige sin uppgörelse med det förflutna. I Svenska Dagbladet gick att läsa följande artikel:

Utredningen om Sverige och judarnas tillgångar innehåller inga dramatiska avslöjanden. I dag överlämnades den till regeringens representant utrikesminister Anna Lindh.

Landshövningen Rolf Wirtén har lett den kommission som står bakom utredningen.

Den tillsattes för att undersöka om nazister och andra under kriget hade fört rövade judiska tillgångar till Sverige, eller om det fanns judiska tillgångar här som blivit över när deras rättmätiga ägare mördades av nazisterna.

Inga omfattande tillgångar av juveler, konst, värdepapper, försäkringar eller annat har blivit funna.

Därmed sätter utredningen punkt för spekulationer om att det skulle finnas omfattande judiska tillgångar kvar i Sverige.

En tidigare utredning har konstaterat att det förekom omfattande handel med nazistiskt guld mellan Sverige och Tyskland under andra världskriget. (SvD/TT)

=================================================================

Här nedan följer nazigulds-kommisionens interimrapport i sin helhet, tagen från UD:s hemsida:

Kommissionen om judiska tillgångar i Sverige
vid tiden för andra världskriget

Naziguldet och Riksbanken.

Sammanfattning av interimrapport presenterad den 9 juli 1998

Denna interimrapport handlar om Riksbankens hantering av s.k. naziguld under andra världskriget. Guldet kom i form av tackor och mynt från tyska Reichsbank. En del hade ägts länge av Reichsbank. En annan del bestod av guldtackor som härrörde från tyska beslag av guldreserver i ockuperade länders centralbanker.
Ytterligare en del utgjordes av guld som samtliga medborgare i Tyskland och de ockuperade länderna hade ålagts att låta lösa in.
Dessutom förekom i Reichsbanks hantering guld som konfiskerats och plundrats till största delen från judar, men även från zigenare och andra förföljda. Guld av olika ursprung kunde till följd av smältning ingå i samma tacka.

Kommissionen använder följande definitioner.

1 Centralbanksguld
guld som tagits från reserverna i ockuperade länders centralbanker

              2 Personguld
              a) inlöst guld, dvs. guld som åtkommits genom icke-diskriminerande
              statliga åtgärder
              b) konfiskerat och plundrat guld, dvs. guld som tagits från levande
              eller avlidna personer utsatta för nazistisk förföljelse.

Efter kriget gjorde Sverige upp med de allierade om att de tidigare ockuperade länderna Belgien och Nederländerna skulle återfå en del av sitt centralbanksguld. De drabbade personernas förluster kom i skymundan.

Det finns många anledningar till att det nu har blivit aktuellt för överlevande, efterlevande, historiker, debattörer och makthavare att ompröva inte bara den svenska guldhandeln utan också hur Sverige på andra sätt förhöll sig till Förintelsen och andra världskriget.

Interimrapporten är inriktad på det guld som nazisterna konfiskerade och plundrade från förföljda personer. Men frågan om naziguldet handlar inte enbart om guld och ekonomiska tillgångar utan också om moral och människovärde. Hur var det möjligt att Reichsbank kunde använda förföljda och mördade judars mynt och guldringar som betalning till andra centralbanker? Hur kan vi se vår historia och vår svenska delaktighet med klara ögon?

Hur kan en återupprättelse ske?

Nazisternas konfiskationer och plundringar

Nazityskland använde guld i utrikeshandeln i utbyte mot gångbara valutor som behövdes för importen. För att inflödet av guld skulle öka utfärdade naziregimen tidigt ett antal dekret angående tvångsinlösen av guld från alla tyska medborgare. Liknande lagstiftning infördes vartefter i de ockuperade länderna. Senareforskning har medfört att bilden av det inlösta personguldets roll i Reichsbanks guldhantering har börjat klarna.

Annorlunda förhåller det sig med det konfiskerade och plundrade personguldet, där forskningen ännu är i ett inledningsskede. I samband med att de allierade våren 1945 påträffade Reichsbanks guld- och valutareserver i de övergivna gruvorna vid Merkers stod det klart att det i Reichsbanks guldhantering hade ingått föremål,
bl.a. smycken, vigselringar och tandguld, som SS hade plundrat i samband med deportationerna till dödslägren i öst. Detta guld kom allmänt att kallas för Melmerguldet efter kuriren, SS-officeren Bruno Melmer. Vid Nürnbergrättegångarna dömdes bl.a. företrädare för Reichsbank för sin inblandning i denna makabra guldhantering. När frågan om naziguldet för några år sedan åter vann aktualitet tedde det sig för många forskare naturligt att söka svaren på uppkomna frågor genom nya efterforskningar i de rapporter som hade upprättats av de allierade inför Nürnbergrättegångarna, vilket medförde att fokus inledningsvis kom att riktas på enbart Melmerguldet. Först på senare tid har forskningen inriktats på att söka klargöra hur stora mängder guld och andra värdeföremål som genom konfiskeringar och plundringar totalt tillfördes den nazityska statsapparaten och dess centralbank.

Naziregimens ekonomiska utsugning av judarna hade påbörjats långt innan plundringen nådde sin kulmen i dödslägren. I tidigt skede efter Hitlers maktövertagande utfärdades mot judarna diskriminerande dekret och lagar vilka syftade till att ge konfiskeringen av judisk egendom ett formellt legalt stöd. I februari 1939 ålades judarna en särskild skyldighet att låta lösa in guld, silver och ädelmetaller mot viss ersättning som till huvuddelen insattes på spärrade konton. Inlämnandet skedde till särskilda pantbanker vilka under hela kriget fungerade som förmedlare av judisk egendom till en inte så nogräknad marknad.
Konfiskeringarna utvecklades till rena plundringar i takt med att förföljelserna blev alltmer brutala och slutligen övergick i systematiska massmord. Den nazityska statsapparaten tillgodogjorde sig följaktligen ansenliga mängder personguld utöver leveranserna åren 1942-45 av Melmerguldet. Uppgifterna om Reichsbanks eventuella del i hanteringen av det konfiskerade och plundrade guldet före 1942 är emellertid knapphändiga.

Kommissionen har valt att i denna interimrapport relativt ingående redovisa hur det internationella forskningsläget står i dagsläget vad gäller sådant personguld som Nazityskland konfiskerat och plundrat. Förutom de redovisningar som lämnats i ett flertal publicerade internationella rapporter har kommissionen granskat visst arkivmaterial i USA.

Riksbankens affärer med Reichsbank

Kommissionen har utrett omfattningen av Riksbankens samlade befattning med guld av skilda slag från Nazityskland. Uppgifter har främst hämtats från den rapport som den av Riksbanken tillsatta oberoende Arkivutredningen publicerade i december 1997, men även från schweiziska arkiv och utländska rapporter.

Större delen av det guld från Nazityskland som Riksbanken disponerade över under krigstiden fanns deponerat i den schweiziska nationalbanken i Bern. Korta tider hände det att Riksbanken även hade guld deponerat hos Reichsbank i Berlin. Dessutom förekom det i mindre utsträckning att guld från Nazityskland förvarades eller vidaresåldes i Sverige.

Första gången Riksbanken under kriget befattade sig med guld från Reichsbank var i september 1940, då omfattande återbetalningar gjordes på det tyska s.k. Kreugerlånet som till övervägande del var placerat hos svenska näringsidkare. I detta sammanhang mottog Riksbanken ca 8,6 ton guld som betalning. Från sommaren 1942 till sommaren 1944 tog Riksbanken vid återkommande tillfällen emot guld från Reichsbank. Transaktionerna hade direkt samband med två bilaterala avtal mellan Sverige och Tyskland, nämligen clearingavtalet och handelsavtalet. Genom guldaffärerna utjämnades betalningsbalansen länderna emellan. Totalt mottogs i detta sammanhang 20,3 ton guldtackor och 1,5 ton guldmynt. Riksbanken erhöll således sammanlagt ca 30,4 ton guld som betalning från Nazityskland.

Endast en mindre del av detta guld transporterades till Sverige. I samband med Kreugerlånbetalningen hitfördes ca 3,0 ton guld, som återtransporterades till Tyskland 1941. Vidare hemtogs på sommaren 1943 ca 1,0 ton för vidareförsäljning till industrin. Slutligen levererades ca 1,5 ton guldmynt till Sverige på sommaren 1944. Dessa fanns kvar i Sverige vid krigsslutet. Av det guld som Riksbanken köpte från Nazityskland transporterades alltså sammanlagt ca 5,5 ton till Sverige.

Konfiskerat eller plundrat guld i Riksbankens händer?

Den osäkerhet som ännu råder om hur mycket konfiskerat och plundrat personguld som Reichsbank hanterade leder till att det är mycket svårt att närmare uttala sig om i vad mån sådant guld ingick i det guld som Riksbanken befattade sig med under andra världskriget.

När det gäller att så långt som möjligt utreda om konfiskerat och plundrat personguld kan ha kommit i Riksbankens händer har kommissionen koncentrerat sina undersökningar till guldtransaktionerna i anledning av handelsavtalet hösten 1941.
Grundmaterialet för undersökningen har varit Arkivutredningens sammanställningar av tacknummer. Dessa har jämförts med amerikanska rapporter från tiden närmast efter krigsslutet, särskilt sådana som har behandlat frågan om inblandning av Melmerguld vid vissa omsmältningar vid det preussiska myntverket åren 1942-44.

Kommissionen har inledningsvis konstaterat att ett antal guldtackor härrörde från omsmältningar av det belgiska centralbanksguldet och att det inte för närvarande finns någon uppgift som tyder på att någon inblandning av annat guld skedde vid dessa omsmältningar. Härefter har kommissionen identifierat beslagtagna guldtackor från den nederländska centralbanken, vilka med stor sannolikhet varit ursprungliga, ej omsmälta tackor. Sedan dessa partier uteslutits varstod följande poster av det guld som Riksbanken under åren 1942-44 disponerade över.

Guld förvarat i Bern                                                      7,5 ton
Levererade guldmynt till Sverige                                  1,5 ton
Guld som hade förvarats kortare tid i Berlin                   7,4 ton

Totalt                                                                         16,4 ton

Av de sammanlagt 37, 3 ton guld från Reichsbank som Riksbanken disponerade över under åren 1942-44 bör 20,9 ton guld med stor sannolikhet inte ha innehållit något konfiskerat och plundrat
personguld.

Beträffande resterande 16,4 ton guld kan inga andra slutsatser dras än att posterna ger anledning till närmare
undersökningar. Det kan inte uteslutas att i denna kvantitet guld kan ha ingått någon mindre andel konfiskerat och plundrat personguld. Det har således inte varit kommissionens avsikt att ge sken av att någon exakthet kan uppnås med dessa beräkningar. Härtill är den bevarade och internationellt tillgängliga informationen alltför osäker och fragmentarisk.

Kommissionen har inte vid sina hittillsvarande undersökningar funnit något som indikerar att Riksbanken erhöll guldtackor från de smältningar vid preussiska myntverket åren 1942-44 där Melmerguld inblandades.

Det svenska förhållningssättet

Tidigare forskning har klarlagt att nazisternas ekonomiska förföljelser av judarna under 1930-talet var kända för de samtida svenska beslutsfattarna. Från 1942 var det känt i Sverige att planen på Förintelsen hade satts i verket.

Kommissionen har försökt skaffa sig en bild av hur aktörernas kännedom om naziguldets ursprung växte fram och hur detta påverkade deras förhållningssätt. Endast skriftliga källor har stått till buds. Förutom Arkivutredningens redovisning har kommissionen granskat delar av departementsarkiven, handlingar från bankoutskottet, enskilda beslutsfattares arkiv och memoarer, visst arkivmaterial från Schweiz samt utländska rapporter.

Den dokumentation som återfunnits har till alldeles övervägande del handlat om centralbanksguld. Senast i början av 1941 stod det klart för de svenska beslutsfattarna att Reichsbank använde centralbanksguld från ockuperade länder för den nazityska utrikeshandeln och att sådant guld inte var internationellt fullt gångbart. Detta föranledde riksbankschefen Ivar Rooth att överväga att sortera guldet efter ursprung. Efter en varning från de allierade tidigt 1943 framförde regeringen på informell väg till Reichsbank att beslagtaget centralbanksguld inte kunde accepteras som betalning. Sedan en muntlig utfästelse att inte leverera sådant guld hade erhållits fortsatte man guldaffärerna som tidigare. Först efter en upprepad allierad varning i början av 1944 meddelade Riksbanken till Reichsbank att ytterligare guld inte kunde tas emot, trots att Riksbanken tidigare hade åtagit sig att köpa mer.

Det finns endast ett enda belägg för att någon svensk beslutsfattare över huvud taget insåg risken för att erbjudet guld skulle kunna vara konfiskerat från judar eller andra förföljda personer. Detta skedde sommaren 1944 då riksbankschefen övervägde om Riksbanken skulle godta ett förslag från Reichsbank om leverans av 1,5 ton guldmynt. Bakgrunden till att förslaget gavs var att Reichsbank ansåg att Riksbanken hade förbundit sig att köpa motsvarande mängd guld. Sverige accepterade inte längre guld i form av tackor. Reichsbank motsatte sig att i stället betala med schweiziska franc. Förslaget om betalning med guldmynt
accepterades efter samråd med regeringen sedan vicepresidenten vid Reichsbank Emil Puhl muntligen förklarat att det inte var fråga om mynt från judar eller liknande.

Slutsatser

Det guld som betalades när Kreugerlånet löstes in 1940 innehöll sannolikt inte något konfiskerat eller plundrat personguld. Eftersom Riksbanken från Reichsbank senare kan ha mottagit guld som till någon del konfiskerats eller plundrats från judar och andra av nazisterna förföljda personer finns det en svensk delaktighet i detta gulds historia.

Guldaffärerna med Nazityskland efter Kreugeruppgörelsen hade direkt samband med det svensk-tyska handelsavtalet från senhösten 1941, som i sin tur var ett centralt instrument för den svenska neutralitetspolitiken. Denna allt övergripande politik innebar svåra avvägningsfrågor som kommissionen varken har haft anledning eller möjlighet att gå in på i denna rapport.

Med dagens ögon sett finns det emellertid skäl att ifrågasätta om den till handelsavtalet knutna särskilda guldöverenskommelsen verkligen var nödvändig under hela krigstiden. I dag kan det konstateras att de moraliska aspekterna på det svenska förhållningssättet till konfiskerat och plundrat personguld borde ha övervägts öppet, brett och seriöst senast sommaren 1944, när en misstanke faktiskt hade uppstått. Eftersom så inte tycks ha skett finns fog för kritik mot både dåvarande regeringen och dåvarande riksbanksfullmäktige.

Det moraliska och politiska ansvaret för att i dag tillse att erforderliga åtgärder vidtas bör bäras av regeringen. Det ingår inte i kommissionens uppdrag att ge förslag till hur detta kan ordnas.

Kommissionens förhoppning är att interimrapporten skall inspirera till fortsatt svensk debatt och forskning om naziguldet och om de moraliska frågor som är förknippade därmed.