SVERIGE

Köp, Byt och Sälj

Den som sprungit för sitt liv i djupa skogen med en rasande björnhona i hälarna blir snabbt lunch.
En björn kan springa i 60 km/tim, och klättrar fantastiskt bra i träd - och simmar likaså.

Så det bästa, eller enda sättet att undkomma en rasande björnhona är att möta henne med vapen i hand.
Om man har en bössa bör man använda den illa kvickt, alternativt att man använder sitt björnspjut.

Björnspjut är spetsiga i bägge ändar - man kör ner den ena änden i marken, och håller spjutet redo för björnens attack. Sen gäller det att inte hamna under björnen, eller att björnen inte lyckas slå undan spjutet - eller dig.

Kräver en del mod, och skicklighet.

Det allra bästa är att undvika björn i skogen helt och hållet.
Man kan föra mycket oväsen - då går de undan.

Anledningen till att jägare oftare än andra skogsvandrare möter björn är förstås att de rör sig tyst.

Så vill du slippa den inte alltför angenäma möjligheten att stöta på en björn i lingonskogen - bullra, rassla, babbla, vissla, tjoa och var allmänt störande.

Då slipper du “förmodligen” bli lunch.

Detta underbart vacka och felfria “BJÖRNSPJUT” inköptes i början av 80 talet.

Köpte detta i Luleá av en storsamlare pá just “ Same-konst”.

Redan dá var det gammalt.

Oerhört vackert skick.

Björnspjutet signerat KD

Dock har det, vad jag vet, aldrig varit ute pá björnjakt.

Perfekt present till en jägare eller en friluftsmänniska som har allt.

Prisbild = 6.950:- Skr.

Intresseread köpare kontaktar Huvudkontoret direkt.

Vid skickandet av e-mail, bifogar ni givetvis ert namn, meddelande och annonsrubrik.

Ingen mellanhand.

Ingen provisionskostnad.

Ingen uppläggningskostnad

Direktlink till vára

Klicka här

Gynna vára sponsorer.

JAKT

Omkring 1820 dödade en björn och en oxe varandra på Nolåsskogen. Björnen slet huvudet av oxen men dog själv av de skador oxens horn åsamkat honom. Hornen bevarades som minne. 

Den sista björnjakten med spjut i Sidensjö skedde omkring år 1830 enligt en artikel i ÖA 1944 av signaturen Håte. Björnen ifråga hade rivit ett flertal kor, och det blev bestämt att den skulle dödas. Gevär var mycket ovanliga vid den tiden, men det fanns några jägare som var villiga att försöka avliva den med björnspjut.

En av dessa var Per Gabrielsson från Västerkäl, född 1786, en annan var Eskil Nilsson från Vik, född 1780 och samme man som byggde "Slamparvägen" mellan Vik och Teg. En tredje person deltog, men "Håtes" sagsman, Johan Olsson från Västerkäl, kände inte hans namn. Det

hela skedde i december och de tre började på skidor ringa in björnen vid "Storsvejbacken" i närheten av Vik. De delade på sig så att Per Gabrielsson åkte ensam. När han åkt sin del av den första slingan såg han plötsligt björnen stående över sina livlösa kamrater. Han anföll björnen med sitt spjut och lyckades träffa så bra att den dog direkt. De två andra männen hade inga livshotande skador utan lyckades ta sig tillbaka hem.

Den sista björnen som fångades i Sidensjö gick i en björnsax vid Tegs fäbodar. Man glömde dock att vittja, så björnkroppen hade redan ruttnat när den hittades.